Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit precis efter studenten. Helst vill hon att vi ska gå; hon drar upp axlarna, tystnar. Frågar om fotografen kan skynda sig med bilderna, så att vi kan åka härifrån. I oktober 1986 blev Ewa Cederstam våldtagen här. Nu gör hon en film om det. För att kunna börja minnas. För att det har varit så svårt att prata om. Och för att hon tycker att vi måste våga prata, också om sådant som man inte pratar om.

– Jag vill ta tillbaka Malmö, kunna vara här utan att känna att jag går på minerad mark. Men framförallt vill jag visa unga kvinnor som själva har blivit utsatta att man faktiskt kan få ett ganska bra liv. Att man inte är förstörd för alltid. Det är en film jag själv hade behövt se efter det som hände mig.

Ewa Cederstam har arbetat som filmare och fotograf i femton år. 2003 gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” där hon lät fem kvinnor som blivit våldtagna berätta om vad de mindes ifrån övergreppen. Som att få ett knytnävsslag över tinningen så att man tuppar av. Sedan vakna av att han har satt en snara om halsen, skrattar, och drar åt. Säger att nu är man en riktig hora, för att man går med på något sådant här. Berättelserna vävdes ihop och lades som en ljudmatta till stillsamma filmade bilder av platser i Stockholm där våldtäkter begåtts. Bondegatan. Stadsgårdskajen. Klevgränd. Mosebacke torg. Vita liljans väg. Det sker överallt och hela tiden. Men det är tyst omkring dem som våldtas, och tyst omkring dem som våldtar.

– Folk säger ”Ja det är ju inte min man, inte min son, inte min pappa”. Jamen vem fan är det då? Det är svårt att våga se att ”vanliga” pojkvänner, fotbollstränare och chefer våldtar. Det är så himla stigmatiserat, och om man kliver fram och säger att man har blivit utsatt så börjar folk skruva på sig och undra vad det är för fel på en. Bilden av en våldtagen kvinna är svår att bära, det är omgärdat av så mycket skuld och skam. “Gjorde du inget motstånd? Varför sprang du inte bara iväg? Hur kunde det hända egentligen?”

Kvinnorna hon intervjuade i filmen mindes händelsen på olika sätt – vissa bildrikt och detaljerat, andra mer fragmentariskt. Men det tycks vara så att alla som har varit med om ett övergrepp minns vissa sekvenser, säger hon. Även om det var väldigt dramatiskt, och även om det hände för väldigt många år sedan, spelas vissa minnen upp gång på gång. Ewa Cederstam ville fortsätta undersöka hur minnet fungerar och började intervjua dömda våldtäktsmän på Skogomeanstalten utanför Göteborg. Vad mindes de ifrån våldtäkten? Hur lever de vidare med minnet? Och varför våldtog de?

– Jag gick på Filmhögskolan och läste en master i regi då, jag hade Stefan Jarl som mentor. En dag sa han: ”Men Ewa, vad handlar filmen om? Egentligen?” Och då kom jag på att jag inte längre kunde gömma mig bakom att våldtäkt generellt är ett intressant ämne, eller att männen som våldtar är synnerligen speciella. Det handlar ju om det som jag själv blev utsatt för här i Malmö. Om minnet av det som hände, om vem jag var innan, vem jag blev, hur jag hanterade det, och varför vi aldrig har pratat om det.

Hon kommer ihåg väldigt lite, men med filmen som stöd, som en slags kompis, närmar hon sig minnet. Hon letar i sjukhusets arkiv och Malmö tingsrätt, går igenom polisrapporter. Träffar gamla vänner och frågar vad de kommer ihåg av vad som hände henne, av vad hon har berättat. En vän minns att Ewa frågade mannen vad han jobbade med, och att han svarade att han var kriminell, att han våldtog kvinnor. Sen tog han en sax och klippte sönder hennes kläder. Domen från rättegången har hon inte läst än, hon har inte velat komma riktigt så långt i sökandet. Inte än. Men snart ska hon filma när hon läser upp domen för sin bästa kompis.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Redaktionen poserar i trosor med en arm placerad framför bröstvårtorna och berättar att de verkligen älskar sina breda axlar/fylliga rumpor/små bröst. Size Hero har man döpt det till, en parafras på size zero-begreppet, den yttipyttiga klädstorlek (m...

Få känner till Sveriges nationella minoritetsspråk. Nästan var tredje svensk kan inte nämna ett enda av de fem språken, enligt en ny undersökning från Språkrådet. Språken det handlar om är finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch, detta e...

Jag har sett Malmö på håll, på motorvägen mellan Göteborg och Köpenhamn, invänder gitarristen. Räknas det? Det flacka landskapet med alla vindkraftverk är vackert. Med familjen i Adelaide i Australien, flickvännen i Oslo, sina bandmedlemmar i Sheff...

Det snackades ovanligt mycket rock’n’roll i Malmö tingsrätt i måndags eftermiddag. Där samlades advokaterna för The Ark, The Hives, Timbuktu, Europe och Weeping Willows för att börja reda ut den stora ekonomiska härvan kring Tambourine St...