Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit precis efter studenten. Helst vill hon att vi ska gå; hon drar upp axlarna, tystnar. Frågar om fotografen kan skynda sig med bilderna, så att vi kan åka härifrån. I oktober 1986 blev Ewa Cederstam våldtagen här. Nu gör hon en film om det. För att kunna börja minnas. För att det har varit så svårt att prata om. Och för att hon tycker att vi måste våga prata, också om sådant som man inte pratar om.

– Jag vill ta tillbaka Malmö, kunna vara här utan att känna att jag går på minerad mark. Men framförallt vill jag visa unga kvinnor som själva har blivit utsatta att man faktiskt kan få ett ganska bra liv. Att man inte är förstörd för alltid. Det är en film jag själv hade behövt se efter det som hände mig.

Ewa Cederstam har arbetat som filmare och fotograf i femton år. 2003 gjorde hon kortfilmen ”Kvinnans plats” där hon lät fem kvinnor som blivit våldtagna berätta om vad de mindes ifrån övergreppen. Som att få ett knytnävsslag över tinningen så att man tuppar av. Sedan vakna av att han har satt en snara om halsen, skrattar, och drar åt. Säger att nu är man en riktig hora, för att man går med på något sådant här. Berättelserna vävdes ihop och lades som en ljudmatta till stillsamma filmade bilder av platser i Stockholm där våldtäkter begåtts. Bondegatan. Stadsgårdskajen. Klevgränd. Mosebacke torg. Vita liljans väg. Det sker överallt och hela tiden. Men det är tyst omkring dem som våldtas, och tyst omkring dem som våldtar.

– Folk säger ”Ja det är ju inte min man, inte min son, inte min pappa”. Jamen vem fan är det då? Det är svårt att våga se att ”vanliga” pojkvänner, fotbollstränare och chefer våldtar. Det är så himla stigmatiserat, och om man kliver fram och säger att man har blivit utsatt så börjar folk skruva på sig och undra vad det är för fel på en. Bilden av en våldtagen kvinna är svår att bära, det är omgärdat av så mycket skuld och skam. “Gjorde du inget motstånd? Varför sprang du inte bara iväg? Hur kunde det hända egentligen?”

Kvinnorna hon intervjuade i filmen mindes händelsen på olika sätt – vissa bildrikt och detaljerat, andra mer fragmentariskt. Men det tycks vara så att alla som har varit med om ett övergrepp minns vissa sekvenser, säger hon. Även om det var väldigt dramatiskt, och även om det hände för väldigt många år sedan, spelas vissa minnen upp gång på gång. Ewa Cederstam ville fortsätta undersöka hur minnet fungerar och började intervjua dömda våldtäktsmän på Skogomeanstalten utanför Göteborg. Vad mindes de ifrån våldtäkten? Hur lever de vidare med minnet? Och varför våldtog de?

– Jag gick på Filmhögskolan och läste en master i regi då, jag hade Stefan Jarl som mentor. En dag sa han: ”Men Ewa, vad handlar filmen om? Egentligen?” Och då kom jag på att jag inte längre kunde gömma mig bakom att våldtäkt generellt är ett intressant ämne, eller att männen som våldtar är synnerligen speciella. Det handlar ju om det som jag själv blev utsatt för här i Malmö. Om minnet av det som hände, om vem jag var innan, vem jag blev, hur jag hanterade det, och varför vi aldrig har pratat om det.

Hon kommer ihåg väldigt lite, men med filmen som stöd, som en slags kompis, närmar hon sig minnet. Hon letar i sjukhusets arkiv och Malmö tingsrätt, går igenom polisrapporter. Träffar gamla vänner och frågar vad de kommer ihåg av vad som hände henne, av vad hon har berättat. En vän minns att Ewa frågade mannen vad han jobbade med, och att han svarade att han var kriminell, att han våldtog kvinnor. Sen tog han en sax och klippte sönder hennes kläder. Domen från rättegången har hon inte läst än, hon har inte velat komma riktigt så långt i sökandet. Inte än. Men snart ska hon filma när hon läser upp domen för sin bästa kompis.

Redaktionen poserar i trosor med en arm placerad framför bröstvårtorna och berättar att de verkligen älskar sina breda axlar/fylliga rumpor/små bröst. Size Hero har man döpt det till, en parafras på size zero-begreppet, den yttipyttiga klädstorlek (motsvarande svensk storlek 32, närmare bestämt) som krävs för att man inte ska etiketteras som fläskberg i modellkretsar.

Veckorevyn har en lång historia av att rikta in sig på tjejer och deras kroppsuppfattning – oftast med avklädd bildjournalistik. Jag var hälften så gammal som nu när man introducerade den mulliga modellen med medieprofilen Hannah Widell som posterflicka. Hon poserade med ett måttband för att visa att hon var sund trots sin vikt – det pratades om ”rumpkvot” eller något liknande – och hon var sprickfärdigt glad på varenda bild. Från resten av nittiotalet minns jag oräkneliga bild jobb i sofistikerat svartvitt där tjejer visade sig nakna och i kärleksfulla ordalag talade ut om sina olikformade bröst eller gropiga lår.

Det är, som det brukar heta, behjärtansvärt. Och visst: livet blir sannolikt rätt mycket behagligare om man älskar sin kropp än om man hatar den. Under en artikel i tidningen Resumé skriver en anonym kommentator att ”om VR lyckas nå ut till en enda tjej och får henne att vara nöjd med att vara storlek 38–42 så är det här lätt värt det”.

Men samtidigt illustrerar initiativet bara grundproblemet i att kvinnor – yngre och äldre – hela tiden avkrävs en mycket aktiv relation till sin kropp och hur den ser ut. Hela tiden förväntas man prata om den, värdera den, försvara den, älska den. Att likgiltigt bara gå runt i sin kropp är inget alternativ – med bilringar eller utan, med normbrytande rumpstorlek eller inte. Att visa upp den i all dess förmodade vanlighet – givetvis utan kläder – blir liksom det yttersta tecknet på att man är frigjord och attraktiv, som ett mycket konkret förkroppsligande av tidningen Cosmopolitans uppfodrande slogan ”Fun fearless female”. Ta plats, tjejer! Var härliga! Var förebilder! Ingen skulle komma på tanken att be en man visa upp och kärleksförklara sin fläckvisa bröstbehåring eller sneda penis i syfte att peppa andra män. Men sen slipper ju män fortfarande att reduceras till att främst representera sina kroppar.

Tankarna går till ”Miss Landmine” från häromåret: en utställning utformad som en skönhetstävling för kvinnor som lemlästats av land minor. ”Rätten att vara vacker” pratades det om då, oavsett antalet extremiteter. Skyldigheten att vara vacker, snarare. Ingen kommer undan. Själv väntar jag fortfarande på tjejtidningen som drar en lans för rätten att få ge fullkomligt fan i att vara det.

Få känner till Sveriges nationella minoritetsspråk. Nästan var tredje svensk kan inte nämna ett enda av de fem språken, enligt en ny undersökning från Språkrådet. Språken det handlar om är finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch, detta eftersom man i Sverige endast ser till så kallade inhemska minoriteters språk.

Här skiljer sig Sverige från många andra länder. Erkända minoriteters språk intar trots allt en särställning sett till skydd och stöd. Detta hade fler av landets minoriteter kunnat dra nytta av.

Men för att ett språk ska erkännas som ett nationellt minoritetsspråk räcker det inte med att en invandrargrupp aktivt talar det. Inte heller handlar det om att språket ska vara vanligt. Arabiska är till exempel betydligt vanligare än jiddisch.

Utgångspunkten är i stället att språket ska ha använts i Sverige i minst tre generationer. Och det är svårt att tolka på annat sätt än att det ska ta tid, lång tid, att bli en del av det svenska.

Jag har sett Malmö på håll, på motorvägen mellan Göteborg och Köpenhamn, invänder gitarristen. Räknas det? Det flacka landskapet med alla vindkraftverk är vackert.

Med familjen i Adelaide i Australien, flickvännen i Oslo, sina bandmedlemmar i Sheffield och turnéplaner från Santiago till Jakarta har han tak över huvudet vart helst han vänder sig, men ingenstans att kalla hemma. Det är tolv månader sedan han sade upp sitt senaste hyreskontrakt. Då slutade vardagen utspela sig i Orange County, Kalifornien, och packades ner i en resväska på obestämd framtid.

– Rotlösheten har blivit en livsstil, säger han. Jag kan sakna något så enkelt som att ha ett eget kylskåp, men just nu finns inga alternativ. Drömmen är att kunna köpa ett eget hus. Efter snart tio år som professionell musiker vore det skönt att kunna visa upp något mer än dussintals stämplar i passet.

Lika rotlöst börjar Bring Me The Horizon bli som band. Familjen är fortfarande nära – death metal och hardcore i otyglat syskongifte – men stämplarna i passet har blivit allt mer främmande för varje album: grime, dubstep, autotunepop och ”Brothers in Arms” (”Hur kan man inte älska Mark Knopflers reverb?”, frågar Jona retoriskt och visar genvägen till det perfekta ljudet). Det är ljudet av en generation van vid att ha hela musikhistorien på en YouTube-visnings avstånd, ett avskaffande av genrer snävare än ”musik”.

– Nästa album kan vad som helst hända, hoppas gitarristen.

Fast det har det redan gjort, särskilt med metalmått mätt. Senaste albumet ”There Is a Hell...” skrevs i ett baronresidens i Skottland, spelades in i ett industriområde i Göteborg och sista minuten-putsades i Hollywood. Det är den sortens gränsöverskridande album som skapar ett före och efter. Pionjärprestige? Den får slumpen och några kollegor dela på; inspelningsstress tvingade ut idéer på entreprenad. I studion såg de programmerarkompisen KC Blitz flytta små rutor på en skärm. Ur högtalarna kom en version av förstasingeln ”It Never Ends” som de knappt kände igen.

– Vår demo fick stråkar och en ny elektronisk brygga. Där stakades en riktning ut. ”Crucify Me” gjordes om av vår dj-vän Skrillex från Los Angeles. Första gången vi hörde hans version, med den autotunehackade kören, var magisk.

Alla fem i bandet tänkte samma sak, minns Jona Weinhofen.

– ”Ja! Det är så här vi vill att folk ska höra Bring Me The Horizon.”

Har du hört dem, så har du kanske inte hört världen. Men du är på god väg.

Det snackades ovanligt mycket rock’n’roll i Malmö tingsrätt i måndags eftermiddag. Där samlades advokaterna för The Ark, The Hives, Timbuktu, Europe och Weeping Willows för att börja reda ut den stora ekonomiska härvan kring Tambourine Studios. Troligtvis kommer ännu fler artister, exempelvis The Cardigans, att blandas in i rättsprocessen:

–  Det här är bara toppen på ett isberg. Vi vill allihop reda ut detta to the bitter end, säger Monica Crusner, som är advokat för Europe och The Hives.

Nu är The Hives på gång med en ny skiva – bandets första egna album på fyra år. Ett skäl till den kreativa svackan har varit att de i nästan två års tid har varit upptagna med att reda ut vart alla bandets pengar har tagit vägen.

–  The Hives har varit extremt berörda, deras kreativitet har hämmats av det här. Det tror jag gäller fler av artisterna, säger Monica Crusner.

Tiotals miljoner kronor har skickats runt mellan The Hives, The Ark, Timbuktu och i princip alla andra artister som har låtit Tambourine Studios sköta deras ekonomi. Artisterna säger att de inte har haft en aning om att transaktionerna har gjorts, och att det har skett utan deras tillstånd. Betalningarna har gått kors och tvärs mellan artisterna och Tambourine Studios egna bolag. Flera miljoner av Timbuktus pengar som har ”lånats ut” till andra artister har enligt Timbuktus advokat betalats tillbaka av helt andra artister eller av Tambourine Studios. Till exempel har Timbuktu fått 350 000 kronor av Cardigans bolag Fem dunkar HB. Rockgruppen Europe har betalat in 139 000 kronor på Timbuktus personliga skattekonto. Och så vidare. Både The Hives och Weeping Willows har stora krav på artister som ännu inte är inblandade i rättstvisten.

Malmöbandet The Ark har upptäckt att de har blivit av med cirka fyra miljoner kronor i härvan:

–  Killarna i bandet sitter och sorterar papper och försöker lista ut vad som har hänt. Det är en jävla massa pengar som är svåra att spåra, säger The Arks manager Jon Gray.

Bandets advokat Krister Azelius hoppas att ännu fler artister och resten av Tambourines bolag ska dras in i rättsprocessen – så att röran går att lösa:

– Jag skulle välkomna att alla inblandade stämmer alla. Då ligger hela målet på bordet i en och samma rättegång, säger Azelius.

Det tog advokaterna nästan två timmar att presentera de ekonomiska krav och stora frågetecken som finns i dagsläget.

Sessionen i rättssalen slutar med att tingsrättens rådman Per Olsson frågar artisternas advokater om de tycker att det behövs en eller tre domare för att slutligen avgöra tvisten.

–  Du kommer inte att vilja ha det här målet själv. Det blir nog tre domare, replikerar The Arks advokat Krister Azelius.

Varken Nina Persson eller någon annan i A Camp eller The Cardigans vill än så länge ge några kommentarer om Tambourine-härvan.