Redaktionen poserar i trosor med en arm placerad framför bröstvårtorna och berättar att de verkligen älskar sina breda axlar/fylliga rumpor/små bröst. Size Hero har man döpt det till, en parafras på size zero-begreppet, den yttipyttiga klädstorlek (motsvarande svensk storlek 32, närmare bestämt) som krävs för att man inte ska etiketteras som fläskberg i modellkretsar.

Veckorevyn har en lång historia av att rikta in sig på tjejer och deras kroppsuppfattning – oftast med avklädd bildjournalistik. Jag var hälften så gammal som nu när man introducerade den mulliga modellen med medieprofilen Hannah Widell som posterflicka. Hon poserade med ett måttband för att visa att hon var sund trots sin vikt – det pratades om ”rumpkvot” eller något liknande – och hon var sprickfärdigt glad på varenda bild. Från resten av nittiotalet minns jag oräkneliga bild jobb i sofistikerat svartvitt där tjejer visade sig nakna och i kärleksfulla ordalag talade ut om sina olikformade bröst eller gropiga lår.

Det är, som det brukar heta, behjärtansvärt. Och visst: livet blir sannolikt rätt mycket behagligare om man älskar sin kropp än om man hatar den. Under en artikel i tidningen Resumé skriver en anonym kommentator att ”om VR lyckas nå ut till en enda tjej och får henne att vara nöjd med att vara storlek 38–42 så är det här lätt värt det”.

Men samtidigt illustrerar initiativet bara grundproblemet i att kvinnor – yngre och äldre – hela tiden avkrävs en mycket aktiv relation till sin kropp och hur den ser ut. Hela tiden förväntas man prata om den, värdera den, försvara den, älska den. Att likgiltigt bara gå runt i sin kropp är inget alternativ – med bilringar eller utan, med normbrytande rumpstorlek eller inte. Att visa upp den i all dess förmodade vanlighet – givetvis utan kläder – blir liksom det yttersta tecknet på att man är frigjord och attraktiv, som ett mycket konkret förkroppsligande av tidningen Cosmopolitans uppfodrande slogan ”Fun fearless female”. Ta plats, tjejer! Var härliga! Var förebilder! Ingen skulle komma på tanken att be en man visa upp och kärleksförklara sin fläckvisa bröstbehåring eller sneda penis i syfte att peppa andra män. Men sen slipper ju män fortfarande att reduceras till att främst representera sina kroppar.

Tankarna går till ”Miss Landmine” från häromåret: en utställning utformad som en skönhetstävling för kvinnor som lemlästats av land minor. ”Rätten att vara vacker” pratades det om då, oavsett antalet extremiteter. Skyldigheten att vara vacker, snarare. Ingen kommer undan. Själv väntar jag fortfarande på tjejtidningen som drar en lans för rätten att få ge fullkomligt fan i att vara det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit ...

Få känner till Sveriges nationella minoritetsspråk. Nästan var tredje svensk kan inte nämna ett enda av de fem språken, enligt en ny undersökning från Språkrådet. Språken det handlar om är finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch, detta e...

Jag har sett Malmö på håll, på motorvägen mellan Göteborg och Köpenhamn, invänder gitarristen. Räknas det? Det flacka landskapet med alla vindkraftverk är vackert. Med familjen i Adelaide i Australien, flickvännen i Oslo, sina bandmedlemmar i Sheff...

Det snackades ovanligt mycket rock’n’roll i Malmö tingsrätt i måndags eftermiddag. Där samlades advokaterna för The Ark, The Hives, Timbuktu, Europe och Weeping Willows för att börja reda ut den stora ekonomiska härvan kring Tambourine St...