Jag har sett Malmö på håll, på motorvägen mellan Göteborg och Köpenhamn, invänder gitarristen. Räknas det? Det flacka landskapet med alla vindkraftverk är vackert.

Med familjen i Adelaide i Australien, flickvännen i Oslo, sina bandmedlemmar i Sheffield och turnéplaner från Santiago till Jakarta har han tak över huvudet vart helst han vänder sig, men ingenstans att kalla hemma. Det är tolv månader sedan han sade upp sitt senaste hyreskontrakt. Då slutade vardagen utspela sig i Orange County, Kalifornien, och packades ner i en resväska på obestämd framtid.

– Rotlösheten har blivit en livsstil, säger han. Jag kan sakna något så enkelt som att ha ett eget kylskåp, men just nu finns inga alternativ. Drömmen är att kunna köpa ett eget hus. Efter snart tio år som professionell musiker vore det skönt att kunna visa upp något mer än dussintals stämplar i passet.

Lika rotlöst börjar Bring Me The Horizon bli som band. Familjen är fortfarande nära – death metal och hardcore i otyglat syskongifte – men stämplarna i passet har blivit allt mer främmande för varje album: grime, dubstep, autotunepop och ”Brothers in Arms” (”Hur kan man inte älska Mark Knopflers reverb?”, frågar Jona retoriskt och visar genvägen till det perfekta ljudet). Det är ljudet av en generation van vid att ha hela musikhistorien på en YouTube-visnings avstånd, ett avskaffande av genrer snävare än ”musik”.

– Nästa album kan vad som helst hända, hoppas gitarristen.

Fast det har det redan gjort, särskilt med metalmått mätt. Senaste albumet ”There Is a Hell...” skrevs i ett baronresidens i Skottland, spelades in i ett industriområde i Göteborg och sista minuten-putsades i Hollywood. Det är den sortens gränsöverskridande album som skapar ett före och efter. Pionjärprestige? Den får slumpen och några kollegor dela på; inspelningsstress tvingade ut idéer på entreprenad. I studion såg de programmerarkompisen KC Blitz flytta små rutor på en skärm. Ur högtalarna kom en version av förstasingeln ”It Never Ends” som de knappt kände igen.

– Vår demo fick stråkar och en ny elektronisk brygga. Där stakades en riktning ut. ”Crucify Me” gjordes om av vår dj-vän Skrillex från Los Angeles. Första gången vi hörde hans version, med den autotunehackade kören, var magisk.

Alla fem i bandet tänkte samma sak, minns Jona Weinhofen.

– ”Ja! Det är så här vi vill att folk ska höra Bring Me The Horizon.”

Har du hört dem, så har du kanske inte hört världen. Men du är på god väg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ewa Cederstam letar efter minnesbilder, har svårt att komma ihåg vad som egentligen hände den där kvällen. Det regnar, vi står på Osbygatan i Malmö, vid hundrastgården. Hon tittar in genom ett portfönster, hon bodde här för länge sedan, flyttade hit ...

Redaktionen poserar i trosor med en arm placerad framför bröstvårtorna och berättar att de verkligen älskar sina breda axlar/fylliga rumpor/små bröst. Size Hero har man döpt det till, en parafras på size zero-begreppet, den yttipyttiga klädstorlek (m...

Få känner till Sveriges nationella minoritetsspråk. Nästan var tredje svensk kan inte nämna ett enda av de fem språken, enligt en ny undersökning från Språkrådet. Språken det handlar om är finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch, detta e...

Det snackades ovanligt mycket rock’n’roll i Malmö tingsrätt i måndags eftermiddag. Där samlades advokaterna för The Ark, The Hives, Timbuktu, Europe och Weeping Willows för att börja reda ut den stora ekonomiska härvan kring Tambourine St...